Mest för att jag skrattade ihjäl mig när jag tog bilden och att den påminner och några fantastiska dagar vi hade tillsammans på en vår lastbils semester! :) 

Jag sov väldigt dåligt inatt pga jag låg o grubblade om jag skulle ta bort de förra inlägget eller inte. Låg och tänkte på pappa i all evighet. Imorse skrev jag till Mattias och frågade " Undrar hur allt hade sett ut om jag fortfarande bodde kvar i kivik och pappa fortfarande levde." Han hade legat och tänkt på det igår också. 

Jag vet faktiskt inte hur det hade sett ut. Jag fyller snart 22 år och hade fortfarande bott hemma, det är jag säker på och det hade varit en loser stämpel. Jag undrar hur mycket jag och pappa hade bråkat. Jag hade nog haft kontakt med min bror fortfarande för det var efter pappas död allt spårade mellan oss och hans fru inte kunde sköta sitt bara. Jag undrar hur mycket hat jag fortfarande hade burit inom mig som jag idag har släppt ut. Jag undrar om min själv känsla och självförtroende fortfarande varit nere i botten? För det, konstigt nog skjöt i höjden när jag upptäckte att jag fixade allt efter pappas död. Jag undrar om alla hade gått på olika håll i vårt lilla "gäng" som det har gjort idag? Fast det tror jag nästan. Allt hade kommit fram tillslut. Allt skitsnack hade varit ett faktum i allas öron. Jag undrar om jag hade haft ett jobb eller tagit tag i mitt liv. Fast ett jobb hade jag nog inte haft och jag har svårt att tro att jag skulle ha tagit tag i mitt liv faktiskt. Jag var så bekväm. 

En sak jag vet är att jag aldrig kommer få svar på frågorna. Jag bor i kristianstad nu och träffat fantastiska vänner som jag är väldigt glad för. Jag har ingen aning hur jag skulle överlevt utan dom här uppe, dom är min trygghet här. 

Tänk att det gått över 9 månader sen pappa somnade in. 9 månader sen. Det är sjukt. Det är overkligt. Tiden har gått ofattbart snabbt, på gott eller ont vet jag inte. Alla tårar som runnit nerifrån kinderna är otaliga och omöjliga att räkna. Smärtan som befann sig i min kropp och som värkte värre och värre för var andetag jag tog är omöjlig att beskriva. 

Den onsdagen den 5 januari vaknade jag av att kajsa smsade att dom äntligen var i sverige igen, läste det snabbt och försökte somna om. Någon minut i 8a ringer hem telefonen och ser att det är min syster, vet att detta inte är bra. Svarar i telefonen " VAD ÄR DET " och min syster gråter och berättar att sjukhuset har ringt och sagt att pappa blivit mycket sämre och vet inte om han kommer överleva dagen eller natten som kommer och vi måste in nu om vi skall hinna träffa honom. Jag slängde på luren, dom sekunderna jag satt på min sängkant kändes som veckor. Ringde Kajsa och storgrät, hon börja gråta och räckte över telefonen till någon av syskonen nilsson, vem minns jag inte. I väntan på min brors fru skall hämta mig sprang jag runder i cirklar i köket. Hade miljontals tankar i huvud, rädd, frustrerad, tankarna att tiden var inne gjorde mig knäsvag. Grät, skrek och ville dö i de tillfället. En som kändes lång biltur till Ystad grät jag igenom, tankarna bara flög igenom huvudet. Inget var klart i huvudet på mig, jag ville bara fram. Mötte upp min syster med hennes man på parkeringen. Med händerna placerade i min systers hand gick vi mot avdelningen där vi inte blev insläppta p.g.a vinterkräksjukan. En stund senare fick vi klartecken och dom sa att "ingvar har blivit lite bättre". Med snabba steg klev vi alla in i pappas rum och jag brast ut i skrik och tårar när jag såg han. Mina ben blev så knäsvaga o min syn blev suddig att jag trodde jag skulle svimma på plats. Att se min pappa sådär var det mest smärtsamma jag varit med om i hela mitt liv. Jag tog tag i pappas hand och grät. Sjönk ner till golvet och önskade detta bara var en mardröm. Vi upptäckte ganska snart att han vart förlamad på högra sidan och att det rörde sig om en hjärnpropp alternativt en hjärnblödning. 

Jag har minnesluckor för den dagen, jag minns att vi begärde ett eget rum så han åtminstonde skulle få ro. Efter mycket om och men fick vi ett eget rum. Minns att jag rullar pappas "sängbord" genom hela korridoren snabbt, allt för att inte förlora sekunder att spendera hos honom. Långt ut på eftermiddagen fick pappa äntligen tid till röntgen och vi andra skulle ner och äta och samtidigt kom min bror som suttit i möte och hade ingen koll vad som hände. Jag kunde knappt äta och ett stopp hos min kompis mamma och hämta saker hon egentligen skulle lämnat hos pappa den dagen begav vi oss upp till pappas rum igen och han hade inte kommit än. När dörren äntligen öppnades ser vi läkare & sjuksköterskor och pappa som andas mycket mer häftigare och kraftigt ansträngande. Min bror som inte sett honom innan blev väldigt chockad och jag brast ut i skrik och tårar igen. Tillslut tog min bror ut mig och kramade om mig, jag fixade verkligen inte det. Jag fixade inte att ens vara i samma rum som min egna pappa längre, för det gjorde så ont i varenda del av min kropp att se han.

Mot kvällen kom mina vänner från kivik till sjukhuset och det var så obeskrivligt skönt att vara i deras omgivning då. Jag glömde allt för några minuter trots att vi alla hade gråtit oss igenom hela dagen. Mer av den kvällen minns jag knappt, mer än att jag var osäker på att när vi lämnade sjukhuset för att köra hem till mia för att försöka få en stunds sömn om jag någonsin skulle få se pappa igen. Den natten fick jag inte många timmars sömn, varenda ljud jag hörde i huset trodde jag att sjukhuset hade ringt och sagt att pappa somnat in. 

Torsdagen den 6 Januari fick vi avvakta att köra till Ystad med tanke på snökaoset. När vi äntligen kommit fram vart pappa mycket lugnare i sig, inte så orolig i kroppen och vi behövde inte ringa in sjuksköterskorna hela tiden för att ge han lugnande. Denna dag skulle min brors dotter få träffa hennes farfar också och det tog hård på oss alla tror jag. Vi var där hela dagen, höll hans hand och jag pussade på hans panna och bad han fortsätta kämpa och sa att vi alla älskade honom. Vi visste om vad som skulle ske, frågan vart bara när. Mina vänner från kivik kom till sjukhuset även denna kväll och jag kan verkligen inte beskriva vad det betydde för mig i det tillfället. En vän följde med upp på avdelningen men gick aldrig in på rummet där pappa var. Min syster valde att köra hem tidigare och jag sa att jag åker hem med min bror senare, något sa mig att jag skulle stanna där längre. Vid 10 tiden på kvällen bestämde vi oss för att åka hemåt, vi vart så sjukt utmattade i kroppen av all oro och tårar. Jag minns när jag pussade han på kinden, tog hans hand och tackade för allt han gjort för mig under mitt liv och hur mycket jag älskade honom. Jag minns när jag vart påväg ut från hans rum och hur jag tittade tillbaka en sista gång. Det var sista gången jag såg honom. 

Vaknade den natten av att Joanna spydde som en gris, hon gick ner och jag halvsov när jag hör steg är påväg in till rummet igen. Min bror lägger sig bredvid mig och säger att sjukhuset har ringt och pappa har somnat in. Vet inte om det var en lättnad eller en chock men jag säger bara " han har det" .. Inget mer, inga tårar, inget skrik. Vi samlades nere i tvrummet och jag kunde inte gråta men jag blev fruktansvärt hungrig. Efter någon timme efter beskedet började jag nog förstå vad min bror faktiskt sagt till mig och då sköljde allt över mig. Jag smsade alla mina närmsta och berättade och svaren jag fick, fick mig att gråta mer. 

På förmiddagen efter många beklagar samtal och sms körde vi till Ystad för att hämta pappas saker. Jag började gråta när jag bara närmade avdelningen och jag klarade inte av att gå in i hans rum ens. Satte mig utanför och sjuksköterskorna frågade om jag ville prata med Josefin, en sjuksköterska jag hade fått bra kontakt med och när hon kom sprang jag till henne och allt brast. En timme senare var vi hemma. Mina vänner blev ditbjudna och dom kom vid 6 tiden. Minns att när dom körde in på gården och gick ut ur bilen sprang jag ut och slängde mig i hampus famn. Efter många tårar, kramar och cigg blev det middag. En ganska rolig middag faktiskt. Kommer ihåg skuldkänslorna jag hade på natten där att jag hade skrattat samma dag pappa hade gått bort. 

Den 9 januari skulle jag åka hem, till min och pappas lägenhet. Det var med blandade känslor men det första jag säger när jag möter t & i i hallen var " fan vad skönt att vara hemma ". men inget var sig likt. och det skulle visa sig att inget skulle vara sig likt mer, aldrig. 

I dont have to prove anything to anyone.

I just have to follow my heart and concentrate

on what I want to say to the world.