har en sådan längtan efter att få åka till Lund, till sjukhuset. Jag har alltid älskat det sjukhuset. Det enda sjukhuset både jag & pappa litade och litar på. Jag är övertygad att man får den bästa möjliga vård man kan få på det sjukhuset. 

Jag längtar efter att få äta en lunch på cafeterian på blocket och springa inom deras pressbyrå som ligger bredvid frisörsalongen jag alltid velat klippa mig på, ( en fixidé jag fick när jag var liten när jag vart på sjukhuset) och köpa cigg. Jag har ingen aning om hur många gånger jag besökt sjukhuset, pappa har legat inne där innan cancern ett par gånger och jag och min farbror åkte in där akut en gång med min pappa. Han hade även sin reumatiker läkare där så jag har varit på de sjukhuset sen jag bara vara en väldigt liten tjej. Kommer ihåg att förra året när pappa varit hos hans reumatism läkare som han hade haft sen urminnes tider så hade han frågat hur det var med mig och det var väldigt många år sen han hade sett mig, haha. Jag blev så rörd. Tanken var att jag skulle följa med nästa gång pappa blev kallad. Men så blev det inte. 

Vill jävligt gärna ner till strålbehandlingen med. Har ingen aning om varför. Har för mesta dels bara dåliga minnen därifrån. Kanske var det för att sista gången jag vart där vart hela familjen samlad, jag, pappa & mina syskon. När vi satt i de gigantiska vänterummet med varsin mugg blaske kaffe och pappa berättade hur stolt han vart över mig som förändrat mig och hjälpt han så mycket. Kommer aldrig, aldrig, aldrig glömma den stunden. 

Eller den gången Anita körde oss in då pappa skulle göra sin mask inför strålningen och jag följde med in när han skulle prata med läkarna och ännu en gång slog ordet cancer mot oss och pappa fick förklarat att han hade metastaser längs hela ryggraden. Jag grät inte då, jag bara klappade pappa på ryggen och viskade att vi klarade detta sen blev jag bed att gå ut därifrån för dom skulle påbörja masken. Stängde dörren och sprang ut, grät okontrollbart och ringde en vän. Jag visste att det vart kört redan då. 

Visste ni att var tionde minut blir en svensk diagnoserad med cancer? 50 000 svenskar insjuknar varje år i cancer? Dom säger att det är för att människan blir äldre. Tror inte jag på. Det har med att göra hur vi lever idag. Ciggaretter, utsläpp, strålning från våra hightech mobiler, ohälsosam mat, säkerligen kemikalier från hårfärger med. Det är helt sjukt! 

Och jag retar mig på att varenda år i oktober månad uppmärksammar dom bröstcancer. 3 av 4 insjukna cancer patienter överlever idag av bröstcancer då det inte hunnit sprida sig. Varför kan dom inte uppmärksamma andra cancersorter? Lungcancer tillexempel, en av dom vanligaste cancersjukdomarna idag, orsakad av rökning. Och hur många röker inte idag? Är inte det lite utav ett wake up call om dom skulle uppmärksamma det istället? Eller leukumi? Hjärntumörer? Prostatacancer? Visserligen har dom mustach kampen för det men trots allt inte lika uppmärksammad som bröstcancer. Fan alltså, alldeles för många frågor utan svar. 

”Remembering that I’ll be dead soon is the most important tool I’ve ever encountered to help me make the big choices in life. Because almost everything — all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure – these things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose. You are already naked. There is no reason not to follow your heart.”

- Steve Jobs