vaknade i morse efter några fåtals timmar sömn och kände panik känsla genom hela kroppen. Gick aldrig upp innan jag började störtböla och börja få tillbaka alla dumma, dumma tankar. Ringde till Jessica i all panik för att bara höra en annan röst och efter 15 min vart jag lugn igen. Lyckades tillslut somna om och sovit typ hela dagen med ett undantag av ett samtal till kajjan jag knappt minns. 

Har varit vaken i några timmar nu och ska lägga mig snart ihop om att vakna upp till en bättre dag. Fast det vet jag att jag inte kommer göra. Känner det redan nu att morgondagen kommer bestå av ett flertal ångest och panik attacker. pratade med en kompis nu ikväll om mina besvär och han sa att det kan också vara något som tydligen heter stress syndrom.. Ja, ni hör ju hur det låter.. inget för mig. Men efter lite sökande hittade jag detta... 

Symtom vid posttraumatiskt stressyndrom

De vanligaste tecknen vid posttraumatiskt stressyndrom är:

• att återuppleva traumat i form av återkommande och påträngande minnesbilder. Det kan ske både när du är vaken och när du sover, då i form av mardrömmar.
• att försöka undvika allt som på något sätt påminner om traumat. Det kan leda till att du isolerar dig från familj, vänner och arbetskamrater.
• en överdriven vaksamhet. Den överdrivna vaksamheten kan göra dig onormalt lättskrämd och lättirriterad. Du kan få omotiverade vredesutbrott, koncentrationssvårigheter och problem med sömnen.
• minnesförlust. Den kan vara total och är oftast begränsad till tiden precis före, under eller efter traumat.

Besvären vid posttraumatiskt stressyndrom kommer vanligtvis inom några veckor efter den traumatiska händelsen. Men ibland tar det längre tid, upp till månader eller år.

på en annan sida så kunde dom dela in hur "allvarlig" syndrom du hade och jag hamnade i allvarlig till mycket allvarlig och borde ta kontakt med en läkare vilket jag absolut inte vill för det blir sjukskrivning på det och det vill jag inte. Jag vill inte ens gå till en läkare för dom skulle bara skicka vidare mig till psyk. Och även om jag vet att det kanske är det enda rätta för mig så vill jag egentligen inte dit. Men samtidigt hatar jag att må såhär. Jag kan inte leva med den här jävla känslan i kroppen, den konstanta oron och dom jävla tankarna som skulle kunna döda mig en vacker dag i en längre period. Det bryter ner mig totalt och jag har en sådan jävla dödslängtan under attackerna.

Jag hatar att må såhär, Jag hatar verkligen det! Jag vill inget annat än att må bra och kunna leva.