Måste faktiskt säga att det var väldigt länge sen, eller faktiskt innan pappa blev sjuk som jag mådde såhär bra som jag gör just nu. När pappa gick bort trodde jag det skulle ta flera år innan jag klarade av att tänka framåt. Att det finns faktiskt ett liv jag måste leva. Dom första månaderna kunde jag verkligen inte se att jag skulle leva vidare utan pappa. Det gick lixom inte. Hur hårt jag ändå försökte, att se mig leva ett år framåt gick inte. Ett svart hål såg jag. Döden såg jag. Jag trodde att döden var det enda alternativet jag hade. Jag ville till pappa, jag var tvungen att komma till pappa. Med dessa tankarna ville jag inte vara själv men samtidigt ville jag inte ha folk runt omkring mig. Jag drog mig för att gå utanför dörren och svarade helst inte i telefonen och kom på massor av undanflykter för att svara. Jag stängde många människor ute för jag ville inte vara ett problem för någon. Jag ville definitivt inte träffa människor på byn för jag fick för mig att dom kollade extra på mig, vilket jag fortfarande kan få för mig när jag är i kivik, men det rör mig inte så mycket mer. Det värsta är att få sympati ögon, fan vad jag hatar det. Jag vet inte hur många nätter jag grät och kvävde skrik, hur många gånger jag försökte tvinga mig in i pappas rum för att plåga mig själv, lukta på hans kudde för att få lukta hans lukt, en sista gång. Jag har fortfarande hans sovtröja han fick av mig från usa kvar, den luktar fortfarande lite pappa så när jag får en riktig pappa saknad går jag och luktar på den, för att få känna lite trygghet.

När jag sakta men säkert börja komma ur min koma och försöka tvinga mig tänka positivt, först att få en lägenhet här uppe och komma ifrån lägenheten i kivik jag älskat med hela mitt hjärta men alldeles för smärtsamt att bo kvar, fantastiskt stöd från mina vänner och peppande ord har lett mig till hur jag mår i dagsläget. Jag mår bra, jag mår fantastiskt bra som jag inte gjort på väldigt, väldigt länge. Med detta säger jag inte att jag inte kommer komma ner i svackor igen, pappas bortgång är fortfarande väldigt färskt och fortfarande väldigt smärtsamt att tänka på. Varenda kväll kommer scener från sjukhuset upp, från begravningen, från att se han död i kistan, från tiden innan han var sjuk och framförallt får jag för mig för jämnan att jag måste ringa pappa. Han kommer alltid finnas i mina tankar och dessa scener kommer för alltid att spelas upp i huvudet. Jag kommer ha många nätter som jag kommer gråta mig till sömns och jag kommer säkert bryta ihop men att må som jag mår just nu är ett stort steg för mig.

Om 10 dagar är det 5 månader sen och jag kan ärligt talat inte förstå vart tiden har tagit vägen. En bit av mig dog samma sekund pappa gick bort och jag kommer alltid betrakta honom som en av dom starkaste människorna jag känt. Jag saknar han varenda sekund, varenda minut, varenda dag, varenda vecka och varenda månad, det är något som fattas mig. Men jag måste leva vidare, mitt liv kan inte vara still mer. Jag vet att varenda håll jag går är pappa med mig och jag är ganska säker på att han är stolt över mina val jag gjort på sistonde.

Jag kommer föralltid älska honom och jag kommer berätta för mina barn hur deras morfar kämpade för mig när jag var liten. Jag kommer berätta för mina barn hur stolt deras morfar var för hans barnbarn och hur mycket han älskade dom.

Med detta skrivit har jag bara en sak kvar att skriva.

Kom aldrig och säg till mig att jag inte sörjer min pappas bortgång, kom aldrig och säg att jag inte saknar eller älskar honom för att jag inte pratar lika ofta om honom. För här är beviset, här står allt jag hållt inom mig.

Älska och ta hand om varandra, glöm inte att säga hur mycket din kompis, din partner, dina föräldrar eller syskon betyder för dig. Det var precis att jag hann säga det till min pappa för vi vet aldrig vad som väntar imorgon.

Hej bloggen!

Skit sugig uppdatering i know.. Men igår gick vi upp alldeles för tidigt förhållande till tiden vi somnade.. haha, men det vart bara att klä på oss för att åka in till stan och hälsa på kajsas bror och flickvän och där stannade vi hela dagen! Riktigt trevlig och förbannat kul men kvällen kom och vi fick skjuts av kajsas bror hem hit, middag sen såg vi film.. som vanligt!

Idag blev det en kvick dusch då kajsa säger " jag har slutat skolan, är du klar så vi kan åka in till stan?" Där låg jag halv sovande i soffan och lukta bajs typ.. Kuk skånetrafiken börjar ju med kontantfritt den 1 juni så nu har jag fått smälla 200 spänn på ett jävla rabattkort bara för att kunna åka in till stan. Köpte ju ett sånt där zon kort inom kristianstads kommun förra månaden men det gick ut idag och Så värst mycket har jag inte tjänat på det så det mest ekonomiska var väll att köpa ett jävla jojokort. ännu ett kort att hålla koll på med andra ord..

Nåja, vi stack in till stan där vi fick handlat en halv studentpresent. 1 ½ studenpresent av 3 är med andra ord fixat! Och sen har vi inflyttningspresent till kajsa.. och födelsedagspresent till Ella... fan alltså, jag mår dåligt bara av att tänka på summan, haha. Tur sickan har en plan. ;) fan, nu kom jag av mig igen!

Vi tog varsin öl när Sveriges radio hade någon konsert på lilla torg, vattnades i munnen när jag såg en dricka öl så vart bara tvungen. Vi stack hem, lagade mat och sen helt plötsligt började det banka som fan på balkongdörren och vilka vart inte den om inte finaste Mattias och Hampus. Överraskning till tusen. (Fastän Ola råka försäga sig innan så vi visste det egentligen, haha.) Men det är såna där små saker som kan göra en så sjukt glad. vad jag älskar det.

Har glömt ringa min syster och min farbror som jag hade tänkt idag också.. Slängde iväg ett sms till min farbror men får ringa mia imorgon istället. Och jag har även betalat den största räkningen i mitt liv! Sexpartyt pengarna skulle in idag och jag har fått in alla pengar från dom som beställde så egentligen vart det inte bara mina pengar men rätt gött när man hade nära 5 000 på mitt sparkonto.. haha!

Nä, en dagens kanske..