Haft en grym dag med fantastiska vänner runt mig! Pillan kom igår och så maga vi och lite sånt.... elllor?! haha, nä vi såg film, färgade håret och hade det myspys. Janniké kom ner till vackra österlen igår, överraskning till tusen fast jag visste det (jag är bäst.) så Jannike, Ida & Emma kom upp idag så mös vi på stan, en uteservering och timmavis på stan senare skildes vi åt och dom åkte hem igen. Riktigt trist faktiskt, saknade tjejerna direkt när vi hade vänt våra ryggar. Jag, Pillan & Johanna stack och handlade och vidare hem hit där vi käkade tacos och så har vi myst här tills för en stund sen då dom körde hem. Jag har alldeles nyss skickat in min ansökan till min utbildning i höst, något säger mig att jag börjar skolan i augusti, i en skolbänk med andra ord, haha.

Nu sitter jag här och är högt över molnen glad över hur bra jag mår just nu. Jag mår fantastiskt bra trots alla omständigheter. Självklart tänker jag på pappa mycket, lika mycket som jag gjort sen dagen han dog. Men den där inbitna, stickande smärtan i bröstet har börjat avta. Jag minns så jävla väl hur ont det gjorde i hela min kropp när ordet pappa kom upp i huvudet, hur jävla gärna jag ville bara skrika ut och be folk hålla käften om deras pappor eller sluta säga ordet pappa för det gjorde så fruktansvärt ont i mitt hjärta och mina ögon höll på att tåras upp. Den smärtan jag försöker förklara kan jag aldrig någonsin beskriva för den är så ofattbart stor och smärtsam och det är nog bara människor som själv gått igenom detta som faktiskt kan förstå vad jag menar.

Med allt detta har det tro det eller ej kommit något positivt utav det hela, trots mitt sorgarbete och smärta så har jag insett hur stark jag är. I slutet av denna oändliga pärs så är jag hur jag än vrider och vänder på det ensam. Mina syskon har sina familjer och jag har mig själv och jag sitter här än idag, mina vänner har hjälpt mig en väldigt bra bit på vägen men ett sorgearbete måste man göra själv för att komma vidare. Man måste acceptera det som hänt och försöka tänka tillbaka på de "fina" stunderna och minnena man har och tro mig, det gör jag. Jag sitter här idag, jag har faktiskt tagit tag i mitt liv, jag sitter här i min egna lägenhet och har som alla andra ungdomar ångest över kommande månads räkningar, haha. Jag lever och jag lever mitt eget liv. Jag gör precis det jag vill göra.

 För ett år sen hade jag aldrig klarat av att tänka på att studera vidare, sitta i en skolbänk med okänt folk.. nej, aldrig i livet har jag tänkt. Men när jag mer och mer insett hur stark jag faktiskt är har mitt självförtroende byggts upp. Jag har nog aldrig ens haft högre självförtroende än vad jag har i skrivande stund. Kan ni ens tänka er mig sitta i en skolbänk med främmande folk?! NU kan jag. NU kan jag se mig det. Det är alltid det som har hindrat mig från att göra saker, bli dömd direkt. Jag var livrädd för att ens yttra mig det minsta. Men nu har jag inget att förlora, jag siktar framåt och jag siktar högt.

Världen är framför våra fötter mina vänner och det är bäst att vi börjar utnyttja det innan det är försent.