För 15 veckor sen ringer Tina mig, hon ber med en orolig röst att sätta mig ner för hon behövde berätta en sak för mig. Jag frågar vad det är och hon säger " jag är gravid igen, du ska bli faster". Jag tappade hakan och började störtböla av lycka! Jag kunde inte sluta gråta och det sprudlade av lycka.

Detta har varit så jävla svårt att hålla tyst om och Tina valde att inte gå ut med det. När jag, Jessica & Kajsa vart och hälsade på hade hon en så fin bebis mage så det är inte sant. Hon är så fint gravid. Och idag. Idag fick jag ett sms "RING MIG!!!!!" jag ringer och hon säger att Emilia ska få en lillebror. En än så länge välskapt liten busig lillkille ligger i magen och bakas. Känslig som jag är började både jag & Tina gråta i kapp, haha.

Jag är så himla stolt och lycklig för deras skull. Dom är dom finaste föräldrarna och det finns ingen tvivel på att dom inte kommer klara det. Tinas dröm går i uppfyllelse och ingen annan kan vara mer lycklig för deras skull än jag. Fy vad jag är lycklig, jag skall bli faster igen. <3

Lillfisen i magen.

Dagens outfit.... Haha, fan vad löjligt det lät.

Jag har rätt länge skrivit lite på berättelsen sen den dagen jag blev gbp opererad. Dagen jag slutade förnekade mig själv och valde att göra något åt mig och mitt liv.

En kylig mörk december morgon för länge länge sen... haha, nae jag skojar!

Jag hade väldigt svårt för att somna natten till den 14 december trots att Jessica låg bredvid mig. Min fina vapendragare som ställde upp att stå vid min sida den dagen. Miljoner tankar for runder i huvudet på mig, kommer jag dö, kommer jag vakna med en kuk (en viss kompis skrämde mig med det!!), kanske inte operationen hjälper mig, kommer jag ångra mig, tänk om jag har jätte ont efter uppvaket bla bla bla. Men jag gav mig fan på att jag skulle våga.

Vi tog tåget tidigt så vi vart på sjukhuset vid 06.30 i Landskrona, jag blev ombad att vara där kl 7. Vi slog oss ner i väntrummet, bjöds på frukost men jag vart, såklart fastande sen 4 veckor tillbaka och dagen till ära vart inget undantag. Tillslut fick jag ett skåp jag kunde hänga in mina saker in medan jag väntade på mitt rum. Vid 8-9 tiden kom en sjuksköterska och satte nål på mig som förberedelse till operationen, jag minns hur mycket jag klagade på hur jävla ont den gjorde.. DÅ tänkte jag hur fan jag skulle känna efter operationen.. Fick besked av läkare att jag var sist ut den dagen, vi vart tre som skulle bli opererade. Ett läkarteam kom och gick igenom allt med mig och sa att inom kort är det min tur. Pulsen ökade och ännu mer när sjuksköterskan bad mig att följa med för att byta om till sjukhus kläder. Som ni vet är det ju inga snygga kläder att strosa runder med och på avdelningen vart väll ingen höjdare. Vi spenderade förmiddagen framför musikhjälpen minns jag och jag vart så inne i det tills världens finaste sjuksköterska ropade att nu vart det min tur. Dom har som en regel att varje patient ska rulla ner sin egen säng till operation och så fick det bli. Jessica fick följa med tills vi stod precis utanför operations enheten så att säga. Då brast det. ALL nervösitet, osäkerhet och rädsla sköljdes över mig. Jag grät och ville aldrig någonsin släppa Jessicas famn.

Tillslut skildes vi ut och jag gick in i ett stoooooort grönt rum. Inte i själva operations salen utan precis innan. Typ vid uppvaket. Läkare kom ut och pratade med mig, fick träffa min narkosläkare igen och dom lugnade mig väldigt mycket. Jag dumpade min säng där och gick med teamet in i själva operations salen. Där stod ett team på säkert minst 7 pers med alla slags maskiner ni kan tänka er, deras gröna rockar fick jag gåshud av och tanken på att jag kommer ligga sövd där inom det närmsta gjorde mig skit nervös. Jag fick lägga mig ner på britsen, dom pratade med mig under hela förberedelsen när dom spände fast mina armar, ben och mage som jag vore någon jävla jesus. UTAN lugnande medel och tårarna som forsade ner från mina kinder lyckades dom lugna mig och la flera filtar på mig för att jag skulle lugnas. Där låg jag, fastkedjad som jesus på korset, rädd och jävligt osäker på hela situationen med en mask över mitt ansikte för att vidga mina lungor. Fyfan. Får gudhud bara jag tänker på det. Dom kopplade upp mig på alla maskiner och när jag började andas in narkosen tog det längre än väntat för mig att somna men när dom ökade dosen försvann jag.

Det första jag minns är att jag vaknar av sådan jävla smärta att jag skriker rakt ut över hela uppvaket att dom ska hämta morfin till mig. Trycker allt vad jag kan på larmknappen och jag tror helt ärligt att jag skall dö. Jag hade så fruktansvärt bajs ont runt mitt hjärta att jag trodde jag fick en hjärtinfarkt på plats. En sjuksköterska springer till mig och ber mig vara tyst, han säger att jag vaknat flera gånger och dom kan inte ge mig mer morfin för jag hade redan fått för mycket. Jag ber dom ge mig något annat för jag hade så jävla ont och jag tror t.o.m jag bad dom göra ett EKG för jag hade minsjäl en hjärtinfarkt på gång, haha. Efter att ha fått lite painkillers skulle jag ge mig att gå på toa. Hög som ett hus, dosig som fan av narkosen och en nästan outhärlig smärta i magen vinglades jag upp ur sängen och med hjälp att gå på toa vart det nästan ett halleluja moment att kisseriet gick igång direkt. Annars måste man få kateter och det var en av mina största fasor, haha. Tillbaka i sängen långt om länge somnade jag om, ingen som helst tidsperpektiv men jag vaknade igen och kände ingen smärta runt hjärtat. Men det jag hade ont av var all gas dom sprutar in i magen under operationen, den hade satt sig vid hjärtat men satt nu vid axlarna vilket är det vanligaste stället.

Läkarna tvingade upp mig ur sängen ganska snabbt därefter dom hade sett att jag var vaken. Satte mig i stolen bredvid och somnade till, narkosen slår verkligen ut en. Vaknar av att en i personalen räcker en lur till mig och säger att det är min syster i telefon. Minns knappt vad som sägs men att jag har ont. Får även reda på att min operation tog 2 ½ timme istället för 1 ½ och att jag har legat på uppvaket i 8 timmar men strax därefter blir jag upprullad till min avdelning där jag möter dom andra två som också blivit opererade samma dag. Klickar direkt med en av dom, Ann, sån jävla härlig medelålderskvinna! Min syster ringde igen den kvällen, jag grät för att jag hade så jävla ont och bara ville hem. Men Ann tröstade mig och tillslut låg vi och skrattade och det mina vänner.. det gjorde ont i vår mage.

Den 15 december vaknade vi tidigt, frukosten bestod av buljong i vatten........... mmmm.... mums. ÖRK! Vi fick "dricka" vatten med tesked, kaffe med tesked, "äta" buljong med tesked. Det var ett helt mysterium. Läkarträff med oss alla, gått igenom allt och vi blev mer eller mindre lämnade till oss själva nu. Jessica kom och hälsade på den dagen också, thank god. Vad hade jag gjort utan henne där. Iochmed jag inte fick i den mängd vätska sjukhuset krävde, plus att jag syresatte mig kasst så fick jag ligga kvar en natt till medan Ann åkte hem. Den mest dryga natten möjligtvis.

Den 16 december blev jag utskriven med 2 veckors sjukskrivning, min syster hämtade mig och jag bodde hos dom i 2 nätter. Jag ville inte vara själv om något skulle hända och det var rätt skönt att någon hade ett vakande öga på mig.

Nu, nästan exakt 9 månader sen mår jag bättre än någonsin med min operation. Jag hade en startvikt på mycket mer än normalt och har i dagsläget gått ner 50 kg +. Inte vägt mig sen i Juli. Jag har gått från storlek 52 i byxor till st 34. Från 52-54 i tröjor till 40-44, beroende på vilken affär. Jag har t.o.m gått ner 1 storlek i skor. i SKOR!

Det har varit jobbigt stundtals, det skulle vara en lögn om jag sa att jag inte var nära på att ge upp under flytet. Det var en helt ny värld att äta mini portioner och än idag saknar jag att lassa upp ett berg på tallriken. Mat än något av det bästa som finns men jag skulle aldrig någonsin tillåta mig själv att bli stor igen, aldrig. Jag har 18 kg kvar till min målvikt och då jävlar.

Jag är så tacksam för att jag fick göra denna operation och att pappa & jag tog tag i att skicka in en remiss till sjukhuset. Mina vänner har varit guldklimpar som har stöttat, slagits, gråtit och skrattat med mig genom detta. Som berömmer mig, som påpekar och som förstår. Ni är det bästa som finns.

Tack, tack för allt.   

Före bilder, hade dock gått ner 11 kg på tre veckor under flytet där.

första bilden på kvällen den 14 dec, andra bilden dagen efter. Fet skillnad på humör, haha.

Operationsbild & sista bilden är tagen för några dagar sen. Inte speciellt charmig (haha) men den är den enda jag ser skillnad på sen innan.

Ännu en gång gör Apple mig så stolt att jag är medlem i apple sekten. Har ni skådat något så vackert någonsin? Så tunn, så lätt, så stilrent.. Sån klass! Apple har idag visat hur Iphone 5 kommer att se ut, den släpps den 28 september i Sverige. Apple vet exakt hur dom skall göra för att göra oss stolta, gode gud vad jag är stolt över att äga en sådan fantastisk produkt.

God bless Apple and god bless Steve Jobs!