Zup?

Hittade pappas gamla skyddsmaskar, passande nog efter sista inlägget här.. Vi köpte dom eftersom mina vänner alltid var hemma hos oss, det gjorde pappa mycket lyckligare men hans immunförsvar var så svagt när han fick cellgifter och en förkylning hade kunnat döda honom.
Blandande känslor att hitta dom, påminner om en extremt psykiskt jobbig tid. Ibland kunde jag inte ens vara i samma rum som pappa om jag inte bar dom.

Men vet ni, jag hade gjort om allt tusen gånger om. Allt för människor jag älskar och värderar högt över molnen.

Oktober = bröstcancer månaden. Tycker faktiskt att det är löjligt med att det ska vara just bröstcancer, varför inte all sorts cancer istället? 3 av 4 botas och blir friskförklarade idag. Varför inte satsa generellt på cancer eller en annan, mer svårbotlig cancer sjukdom? Ta mig inte fel, jag har 2 i släkten som har drabbats av bröst cancer. En dog och den andra fick båda brösten bortopererade. Jag själv kollar mina bröst veckovis då jag är 99 % säker på att jag en dag själv kommer hitta en knöl. Aldrig att jag kommer komma undan cancer, inte med vår cancer historia på både mammas & pappas sida. 6 stycken har fått cancer diagnosen i vår släkt, 1 har överlevt. Och det är den människa som förtjänar allra minst att överleva.

Cancer är en vidrig sjukdom som förstör och särar på familjer dagligen. Som är orsaken till många tårar, frustration och sömnlösa nätter. Alla som läser detta har på ett eller annat sätt varit i kontakt med cancer, alla känner någon eller har själv varit drabbad av den. Jag har sett hur cancern sakta men jävligt säkert drog vår familj i bitar, bitar som aldrig kommer att hitta tillbaka. Varenda dag kan man läsa om att mer yngre och yngre människor drabbas av det. Jag såg hur min pappa tvinade bort framför mina ögon. Jag har sett min klasskompis tindrande ögon när han blev friskförklarad för att ett år senare få tillbaka sjukdomen och slutade kämpa, för där fanns inget mer att göra. Precis samma besked vi fick. "Tyvärr finns där inget mer att göra." Jag minns det så väl. Pappa, jag & Ida sitter i läkarrummet. Dom säger dom orden i samband att dom har hittat cancer längs hela pappas ryggrad. Där, kan jag ärligt säga att luften försvann helt ifrån min kropp och mina lungor. Jag sprang ut därifrån och hyperventilerade för att överhuvudtaget kunna överleva. Mina ben ville vika sig men Ida höll upp mig. Det var den enda gången pappa såg mig gråta under hela sjukdomsförloppet. Varenda gång vi fick bakslag eller han grät så bet jag mig själv för att jag inte skulle bryta ihop framför honom, han skulle aldrig se mig sluta kämpa för honom, för mig eller för vår familj. Men om nätterna kvävde jag skrik och tårarna dränkte mina kuddar.

Jag vet, jag vet verkligen vad cancer gör med en. Så det är därför jag tycker att om man ska ha en månad om året så kan man väll ändå uppmärksamma alla sorters cancersjukdomar istället. Alla bidrag gör skillnad, jag köper alltid rosabandet märket och skänker 50 :- via sms. Kajsa skänkte pengar till Cancerfonden i mitt namn när jag fyllde år, varenda liten krona räknas. Va med och gör skillnad, stötta cancerforskningen. En för alla - alla för en.

Jag, min brors son & min hjälte. Min fantastiska pappa, som krigade enda ut till sista andetaget. Min kämpe, Gud vad jag älskar dig. Tiden läker inte sår. <3