Hittade denna text i min gamla blogg, skrivit den 6 april 2011. 3 månader efter pappas bortgång.. " känns som att alla inlägg relaterar till pappa på ett eller annat vis. Jag är inte ute efter sympati eller medlidande för att jag skriver om allt i bloggen. Det är mitt sätt att bearbeta allt. det känns bäst att skriva ner allt i min blogg, som är nästan som min dagbok. Detta är knappast något som man kommer glömma och jag vill om låt oss säga 10 år läsa tillbaka hur långt jag kommit i sorgarbetet. Det kommer kännas mindre och mindre smärtsamt ju längre tiden går men en bit av mig dog samma stund som pappa tog sitt sista andetag. Jag kommer alltid bära med mig synen när vi blev inringda på sjukhuset. När han ligger där, kritvit med syrgas på. Brister i gråt och vill bara skrika rakt ut. Hur jag skakar i hela kroppen och önskar det bara var ännu en mardröm. Hur jag tar tag i hans högra hand och får ingen respons och upptäcker att han är förlamad på högra sida. Hur min pappa inte ens kan kolla mig i ögonen och prata med mig. Han som var världens mest sociala människa. Hur timmarna gick så fruktansvärt sakta innan vi fick ett enkelrum, så vi kunde spendera dom sista timmarna ensamma med honom. Vi visste inte hur länge han skulle orka kämpa men vi alla visste att tiden var inne. Smärtan som vi alla hade i oss är något jag alltid kommer komma ihåg. Det finns inget, inget i hela världen som kan uppmäta hur det känslan känns. Jag har tillochmed minnesluckor från dom sista två dagarna. Jag gick in på autopilot och kunde nog inte riktigt förstå vad som höll på att ske. Och det gör jag fortfarande inte. 3 månader sen imorgon. Känns som det är flera år sen jag hörde din röst sist. Jag saknar dig så det gör ont i varenda del av min kropp. Jag älskar dig något så obeskrivligt mycket och du har lämnat ett sånt tomhål i oss alla som stod dig nära. Jag önskar så att det var mamma som låg på sjukhuset. Jag älskar dig nu och föralltid. Tack för allt du gjort för mig, min kämpe. "